Vi fick in några frågor kring fobier och behandling av dessa och passar på att publicera svaren även här. Här läser du mer om ångest och rädslor – och här mer om fobier.

1. Vad är egentligen en fobi och varför finns de?

Fobier i vardagligt språk betyder rädslor. När vi pratar om fobier i en vårdkontext avser vi ett problem/tillstånd som innebär: en överdriven rädsla/ångest kopplad till en viss situation eller objekt, undvikanden av det som väcker rädslan, och att dessa reaktioner haft en viss varaktighet över tid (minst 6 månader). Problemet ska även vara sådant att det utgör ett lidande eller försämrar personens förmåga att fungera i sin vardag. T ex kan en person som är livrädd för att flyga, men som inte vill, eller pga livsomständigheter behöver flyga – och inte heller upplever sin flygrädsla som ett problem – inte diagnosticeras med en specifik fobi

Fobier hör till familjen ångestsyndrom. Alla ångestsyndrom är kopplade till vårt känslosystem och kroppsliga system för att hantera risker, hot och fara. Utifrån ett evolutionärt perspektiv går det att argumentera dels för att ett känslosystem/hot-system som innebär att vi kan lära oss att vara rädda för olika saker kan hjälpa arten att överleva (genom att det möjliggör undvikandet av risker, hot och fara i en föränderlig tillvaro). Vidare är fobier oftast riktade mot sådant som under en mycket lång period utgjort direkt eller indirekt livsfara för människor – höga höjder, farliga djur, blod/spetsiga föremål, trånga utrymmen/platser svåra att lämna och såklart andra människor (som vid social fobi). Detta verkar över lång tid ha gjort oss människor “förberedda” att utveckla just denna typ av rädslor. Det krävs därför ganska lite för att vi ska utveckla fobier.

2. Hur uppkommer fobier?

Fobier kan utvecklas under hela livsspannet, men börjar ofta i barndomen och når sin peak i medelåldern.

Vi vet inte exakt hur det fungerar med ångestsyndrom. I nuläget finns vetenskapliga modeller som lyfter kombinationen av sårbarhet och generella- och specifika riskfaktorer. Dessa sårbarheter och risker kan vara biologiska, sociala eller psykologiska. Det finns ett ganska stort antal sådana beforskade sårbarhets- och riskfaktorer. 

Ett exempel kan vara att en person som föds med ett känsligt temperament (biologisk sårbarhet), och under sina första år utvecklar ett otryggt anknytningsmönster till sina föräldrar (generell psykologisk riskfaktor) utvecklar en hundfobi om personen som exv 7 åring attackerades av en lös hund (specifik riskfaktor).

Inlärningspsykologiska modeller kan komplettera bilden. Dessa beskriver att fobier kan utvecklas genom att något skrämmande undviks vid upprepade tillfällen och över tid. Det har också visat sig att vi kan utveckla rädslor genom att observera reaktionerna hos andra personer som står oss nära. Om t ex en förälder reagerar med stark rädsla på en spindel inför sitt barn, kan barnet komma att utveckla liknande reaktioner. Det är till och med så att det kan räcka med återkommande verbala utsagor, t ex beskrivningar av ormar ”livsfarliga och äckliga” för att utveckla rädslor som i förlängningen kan bli fobier.

3. Hur kan det vara att leva med en fobi som hindrar en i det dagliga livet?

Ofta går det med relativt begränsade “kostnader” att undvika det man är rädd för, och då innebär inte alltid fobin något stort problem i livet. Detta skulle kunna förklara varför så få ändå söker behandling för sina fobier (ungefär en av tio). För personer med svårare fobier, och med fobier kring sådant som är svårt att undvika så innebär fobierna ett tydligt lidande och hinder. Det finns teorier om att risken för att drabbas av annan psykisk ohälsa längre fram i livet ökar med en obehandlad fobi.

4. Hur överkommer vi våra fobier? Vad finns det för hjälp att få?

Fobier går oftast inte över av sig själv. Tvärtom kvardröjer de utan behandling i många år, ibland i decennier.

Exponeringsbehandling är den rekommenderade behandlingen för specifik fobi enligt ett flertal olika riktlinjer, bland annat Socialstyrelsens. Behandlingen innebär stegvis närmande av det fobiska objektet, främst i verkliga situationer, men ibland också föreställda. Behandlingen går att genomföra i sin helhet under ett längre möte eller ett upplägg som innefattar fler och återkommande, men kortare sessioner. Det finns även begynnande vetenskapligt stöd för virtual reality-förstärkt behandling med exponering för ett flertal fobier. Ett problem med exponeringsbehandling är risken för återfall i rädsla. Något som drabbar en inte oansenlig del efter behandling. Risken för detta ökar till exempel om det fobiska objektet stöts på i ett sammanhang som skiljer sig från de som var under behandlingen. Kunskapen om detta har lett till förändringar i hur exponeringen läggs upp, och de planer som görs för vidmakthållande av behandlingsresultaten.