För någon vecka sedan sedan presenterade socialstyrelsen sina uppdaterade riktlinjer som riktar sig till beslutsfattare och chefer för verksamheter där man möter personer med autism och ADHD. Detta berör KBT Struktur i flera avseenden, då vi både träffar personer med dessa svårigheter i behandling samt för utredning. Vi har påbörjat arbetet med att gå igenom och se över hur dessa riktlinjer påverkar vår mottagning.
Vad är autism och ADHD?
Autism och ADHD är neuropsykiatriska funktionsvariationer, och kan innebära svårigheter med t ex sociala färdigheter, anpassningsförmåga, aktivitetsnivå, uppmärksamhet och koncentration, själv- och känsloregleringsfärdigheter. Det kan också innebära olika styrkor, så som stor tillgång på energi, förmåga att se och intressera sig för detaljer eller särskilda områden, förmåga till kreativa och ovanliga associationer, lägre grad av anpassning till sociala strukturer, osv. En autist eller person med ADHD är precis som vem som helst utan diagnos en unik individ med sina egna erfarenheter, sin personlighet, preferenser och styrkor. För att uppfylla kriterier för en neuropsykiatrisk diagnos, behöver det dock finnas konkreta tecken på att personen på grund av sitt sätt att fungera får det svårt att hantera krav på arbete, i skola och hemmet. Något som också ofta innebär ett stort lidande.
Allt vanligare med neuropsykiatriska problem
Riktlinjerna lyfter fram att förekomsten av ADHD för barn är ca 5-7%, och för vuxna 3%. Ca 1-2% uppfyller kriterier för autism. Diagnoserna är väletablerade och har funnits åtminstone 30 år tillbaka. Rapporten lyfter att tillstånden idag är vanligare än vad de var för 10-15 år sedan. Orsakerna till detta är inte helt klarlagda. Det förs i riktlinjerna ett resonemang om att detta skulle kunna vara en effekt av en ökad medvetenhet om tillstånden och det gjorts vissa förändringar i kriterierna för diagnoserna. Tyvärr är kunskapen om tillstånden “ojämnt fördelad”, och personer med NP-svårigheter möter fortfarande bristande förståelse, missuppfattningar och fördomar.
Hur får man en neuropsykiatrisk diagnos?
När det finns en välgrundad misstanke om att ett barn eller vuxnen person skulle kunna ha en neuropsykiatrisk svårighetet kan en utredning genomföras som kan leda fram till exv en diagnos och en beskrivning av personens styrkor och svårigheter. Utredningen kan på olika sätt ligga till grund för anpassningar och insatser framgent, vilket kan påverka utveckling och livskvalitet på ett positivt sätt. En utredning är en bedömning, och denna bedömning kan uppdateras eller ändras vid ett senare tillfälle: det går att “bli av med en diagnos”.
Några viktiga punkter i riktlinjerna angående svårigheter, utredning och insatser
- Insatser och anpassningar ska göras så snart som behovet finns, t ex i skola eller hemma. Vänta inte på diagnos med detta.
- När misstanke om ADHD eller autism finns är det rekommenderat att använda olika former av kognitiva och kommunikativa stöd.
- Utredningar ska göras brett med de individuella behoven i fokus och tvärprofessionell kompetens behövs ofta.
- Utredningar ska leda fram till insatser och åtgärder.
- Vissa grupper är särskilt viktiga att uppmärksamma för eventuella NP-svårigheter. Erfarenheten visar att vi ofta missar att upptäcka dessa tillstånd hos personer med annat modersmål än svenska, tjejer/kvinnor, personer med ångestproblem
- Personer med neuropsykiatriska svårigheter är ofta hjälpta av att insatser i olika sammanhang och från olika aktörer samordnas och koordineras.
- Insatserna bör bland annat vara riktade mot att minska utanförskap och problem i viktiga livsområden, som t ex föräldraskap, utbildning, arbete och social delaktighet och anpassning
- Det kan finnas ett större behov av behandling för sömnproblem och andra psykiatriska problem vid neuropsykiatriska svårigheter
- Olika former av psykologiska interventioner rekommenderas