Category Archives: barn

Folkhälsomyndighetens nya rekommendationer om skärmtid

barn, beteendeförändring, sömn

Nu i veckan har folkhälsomyndigheten offentliggjort nya rekommendationer för skärmanvändning och digitala medier gällande barn och unga. Med digitala medier menas i det här sammanhanget skärmanvändning på fritiden; t ex sociala medier, videoklipp, streaming av film/serier el tv samt dataspel.

Rekommendationerna som grundar sig på en genomgång av forskningen på området och mer generell kunskap om barns behov i olika åldrar och innehåller i korthet enligt nedan. Därefter följer några reflektioner kring riktlinjerna.

Länk för läsning på Folkhälsomyndighetens hemsida om digitala medier och hälsa.

Länk för nedladdning av PDF med rekommendationer

Generella rekommendationer för barn 0-18
  • Använd inte skärm nära inpå att barnet ska sova
  • Lämna skärmar utanför sovrummet inför natten
Åldersanpassade rekommendationer, t ex om riktlinjer för daglig användning av skärm i olika åldersspann
  • Riktlinjerna utgår ifrån tidsåtgången för sömn och andra viktiga aktiviteter för utvecklingen (lek, fysisk aktivitet, skola, socialt umgänge mm. och räknar baklänges)
  • För barn under 2 år, ingen skärmtid
  • 3-5 år: max 1 timme
  • 6-12 år max 1-2 timmar
  • 13-18 år max 2-3 timmar   
Rekommendationer till föräldrar rörande egen användning av digitala medier
  • Fundera på hur du själv använder digitala medier när du är med ditt barn
  • Var medveten om att dina skärmvanor kan påverka ditt barns skärmvanor 
Några tankar kring skärmtid och rekommendationerna

Efter en första läsning av rekommendationerna har några tankar väckts, och jag delar med mig av dessa i det fortsatta inlägget. Tyvärr har jag inte hunnit sätta mig in kunskapsöversikten mer än ytligt, så detta blir reflektioner utifrån tidigare kunskap, erfarenhet från kliniskt arbete med barn- och unga och egna erfarenheter av barn, och skärm.

Folkhälsomyndigheten vänder på frågan

Här tycker jag folkhälsomyndigheten gör det bra när de hjälper oss att se frågan i ett större sammanhang. När jag följt diskussionen tidigare, t ex i media, blir det ofta fokus på vilken de direkta effekterna av skärmanvändning är. Blir det mer bråk och konflikter? Blir de uppvarvade eller trötta? Får de ett beroendeliknande beteendemönster? Får de sämre syn? Även om detta såklart är en viktig fråga att undersöka, så blir problemet när frågan nyanseras att svaret tenderar att “bero på” en massa saker. Det beror på vad vi gör på skärmen, det beror på hur vi reagerar på skärmanvändningen (här är barn säkert olika, precis som vuxna) och det beror på när, hur och varför skärmen används. Här blir det mycket att hålla reda på och förhålla sig till som förälder och skärmanvändare.

När folkhälsomyndigheten vänder på resonemanget, och istället fokuserar på “vad behöver barn och unga för att må bra”, och uppskatta lite generellt vad som behövs (i olika åldrar) för skola, sömn, lek, fysisk aktivitet och social samvaro, så blir maxgränsen för den rekommenderade skärmtiden ungefär vad som finns kvar – och vi får syn på vad mer skärmtid kommer att tränga undan.

Att fokusera på underskotten

Att definiera ett problem utifrån vilka beteenden det tränger undan – underskott – är ett vedertaget och ofta effektivt sätt att få en tydligare helhetsbild av sin situation som vi ofta använder i psykologisk behandling. Inte sällan ger det ny motivation till förändring – då vi ser att det är viktiga och värdefulla saker som trängs undan. Det kan dessutom ge idéer om vilka svårigheter som skall övervinnas för framgångsrik beteendeförändring, t ex “jag saknar ett fritidsintresse” och uppslag på konkreta förändringssteg “jag kan plocka fram mina rullskidor igen och prova hur de fungerar”.

En av orsakerna till att det fungerar bra är att vi människor har lättare att förändra ett beteende om vi vet vad vi ska göra istället. Det är tillräckligt svårt att bromsa ett beteende, och då blir ibland utmaningen att i stunden också komma på något annat att göra för övermäktig. Ett bra exempel på kan illustreras av att vänta. Prova gärna att idag vänta med fredagschipsen en timme. Nästa fredag provar du istället att efter middagen göra i ordning i köket, planera helgen med din partner och ta en dusch innan du tar fram fredagschipsen. De flesta skulle nog hålla med om att det är lättare att göra scenario två, även om effekten blev densamma – att fredagschipsen åts ungefär en timma senare. Det här gör många lite automatiskt för att reglera sina beteenden, men med en medvetenhet om kraften i att fokusera på underskotten så kan vi använda oss av det när förändring är svårt.

Att bli nyfiken på sina faktiska erfarenheter, och låta de vägleda beteenden

Ytterligare några tankar kring detta rör mer reaktionerna på FHM’s riktlinjer än riktlinjerna i sig. Många känner sig förorättade av den här typen av riktlinjer och reagerar på detta med att argumentera och ifrågasätta riktlinjerna på olika sätt. Om ni minns alkoholriktlinjerna som kom för något år sedan var det lite liknande då. Jag tänker att det är helt naturligt att negativa känslor kommer om en myndighet släpper riktlinjer om vad som är hälsosamt, om man själv inte följer dem. Det kan till exempel väcka osäkerhet, ledsenhet, skam och en upplevelse av att bli förminskad.

När det här händer hamnar vi lätt i ett rätt eller fel-tänkande – och vi vill verkligen inte ha fel/vara fel. Vi kommer då att lägga märke till sådant som stärker oss i uppfattningen om att vi har rätt, och att “den andre har fel”. Vi blir så fokuserade på att ha rätt och våra principer att vi helt eller i delar tappar kontakten med den verklighet som “tittar oss i ögonen”. Det behöver väl knappast sägas att det inte är ett mindset som skapar förutsättning för att vi flexibelt ska göra justeringar och anpassningar som tar oss genom en föränderlig tillvaro i riktning mot det vi vill och önskar.

Ett sätt att bryta dödläget är att släppa kampen om rätt eller fel, och istället nyfiket närma oss vår erfarenhet av olika saker. Detta kräver en autentisk nyfikenhet på hur saker faktiskt förhåller sig, bortom hur vi tänker att de är eller hur de borde vara. När det gäller skärmar skulle det kunna vara att: Oavsett hur jag tror att jag påverkas av skärmar – och vad folkhälsomyndigheten tycker – så skulle jag kunna prova att istället för att titta på serier på kvällen göra något annat och se hur det blir. Det här sättet att närma sig förändring är ofta mer hjälpsamt och mer lustfyllt än genom piska, skam och hårda “måsten och borden”. Kanske märker vi att skärmtiden faktiskt ger oss det vi önskar och vill, eller så upptäcker vi meningen med något annat eller en större variation. Utöver det kan det kanske öka vår psykologiska flexibilitet. Det har vi nytta av så fort livet gör sin nästa piruett.

Hör av dig till oss

Vi finns här om du har frågor om du vill ha hjälp och stöd med beteendeförändring rörande skärmar eller annat.

Psykologisk behandling hjälper vid postpartum depression

barn, depression

En ny rapport från SBU har just kommit ut som sammanfattar kunskapsläget kring insatser vid postpartum depression, depression i efterföljden av förlossning. Insatser med antingen KBT och IPT, interpersonell terapi har effekter på depressionen. Möjligen ger också stödsamtal effekt. Studier kring KBT-behandling visar att effekterna generellt sett kvarstår efter 3-6 månader, och att behandlingen uppskattas av de som genomgår den.

Postpartum depression, PPD, är ett vanligt problem

I rapporten lyfter man att ihållande depressiva symtom inom ett par månader efter nedkomst drabbar ca 13% av kvinnor, vilket är en högre prevalens jämfört med vanlig depression. Det handlar om symtom som t ex: känsla av nedstämdhet, minskad upplevd lust och glädje för sådant som vanligtvis ger detta, negativa tankar, oro, skuldkänslor, sömnproblem och minskad energi. När dessa symtom håller i sig under en flera veckorsperiod och som påverkar välbefinnandet och förmågan att fungera i vardagen beskrivs detta som en depressionsepisod.

Depressioner kan utvecklas vid förändring och belastning

Det finns många aspekter med en förlossning som helt begripligt kan öka risken att hamna i en depression. För många är en förlossning en stor kroppslig, känslomässig och mental urladdning. Vidare innebär barnets ankomst många förändringar och krav att hantera. Andra och egna förväntningar i relation till hur situationen ser ut kanske väcker en stress, oro, sorg eller besvikelse. Det kan också vara så att depressionen är sekundär till ett annat syndrom som förvärrats eller utlösts i samband med förlossningen, t ex Posttraumatisk stress eller Tvångssyndrom.

Behandling av postpartum depression

För de flesta är första steget att lägga märke till symtomen och hur man mår och känner, och börja närma sig frågan om vilken förändring som behövs. Att börja närma sig sina känslor och tankar, och att våga berätta om dessa för MHBV-sköterskan eller en stöttande partner kan vara viktiga steg mot att må bättre. För en del behövs ett mer systematiskt behandlingsupplägg, där de faktorer och beteendemönster som ökar depressiva symtom kan addresseras för att på sikt må bättre. Vid PPD kan involvering av partner i behandlingen vara särskilt hjälpsam, då ett nyfött barn innebär stora restriktioner på handlingsutrymme, som i sin tur kan vidmakthålla depression. Behandlingen kan också addressera och utmana antaganden kring föräldrarollen, samspel i familjen och barnets behov som leder till ökad depressivitet, ångest eller ställer sig i vägen för beteenden som ökar kontakt med positiva känslor.

Om du eller din partner lider av något som du tror är Postpartumdepression rekommenderar vi att du lyfter det med din kontakt inom Mödra barnhälsovården, MBHV eller på din vårdcentral. Om du inte kan eller vill göra detta, eller om inte är nöjd med hjälpen du erbjuds, är du välkommen att höra av dig till oss på KBT Struktur.