Oftast avses med utmattning och utbrändhet ett tillstånd som domineras av bristande energi och uthållighet och vidare kännetecknas av olika psykiska och somatiska symtom på utmattning t ex: stresskänslighet, problem med energinivå och återhämtning, humörsvängningar/irritabilitet, sömnstörningar, olika somatiska problem (t ex huvudvärk, bröstsmärtor, yrsel, magtarmproblem), känslighet för sinnesintryck (ljud, ljus och rörelse) och olika typer av kognitiva problem – t ex med koncentration, uppmärksamhet, minne, planeringsförmåga, organisationsförmåga.

Dessa problem ska åtminstone delvis förelegat under minst 6 månaders tid och på ett tydligt sätt gå ut över förmågan att hantera sin vardag och arbete. För att uppfylla kriterier för diagnosen Utmattningssyndrom ska utvecklingen av symtomen ovan kunna kopplas till en eller flera tydliga externa utlösande faktorer.

För vissa sker sker efter en längre tid av hård belastning från en eller flera olika källor en plötslig och stor förlust av funktioner – en kollaps – vilket föranleder kontakt med sjukvård. För andra sker denna utveckling gradvis och över längre tid. Oavsett innebär utmattningen ofta en livsomställning som är svår att hantera både känsl0mässigt och praktiskt. Många känner skuld- och skam över att inte klara av det man brukar klara av och känner en ökad oro över framtiden, ekonomi, prognosen och de egna förmågorna. Det kan också kännas obekvämt och ovant att vara tvungen att be om, och ta emot hjälp från professionella och anhöriga.

Förlusten av stimulans och känsla av kompetens och produktivitet kan också vara svår att stå ut med – vilket riskerar att leda till ett mönster av överansträngning och passivitet. Många kämpar samtidigt som de är utmattade med komplicerad byråkrati kopplad till sin arbetsfrånvaro, som i värsta fall kan innebära långdragna juridiska processer. Det är inte ovanligt att hos andra människors stöta på bristande förståelse och inlevelseförmåga, t ex mellan skillnaden på utmattningssyndrom och “att vara lite stressad”.

För att vända utvecklingen av utmattningen och börja komma på fötter brukar det i första skedet handla om att bromsa kraftigt. Fokus ligger på vila, sömn och omhändertagande. Att försöka eliminera och avlägnsa pågående stressorer och ansvar i så stor utsträckning som möjligt. Kroppen börjar efter hand att varva ner, och viss energi börjar återvända. Detta kan ta olika lång tid, men det är inte alls ovanligt att det tar flera månader.

Därefter kan aktivitetsnivån långsamt ökas upp igen samtidigt som balansen mellan krav och återhämtning löpande utvärderas. Bakslag och försämring bör föranleda ökad vila/återhämtning och reflektion kring ev beteendemönster som utgör risk för återgång i utmattning. Med fördel kan utmattningsförloppet gås igenom med ökad självförståelse, bekräftelse och potentiella utvecklingsområden som mål. Denna fas pågår ofta en längre tid, det är exempelvis inte sällan åtminstone 6-12 månader. Under denna period tycker en del att  det är hjälpsamt att genomföra psykologisk behandling. Ibland har man i samband med utmattningen utvecklat andra former av psykisk ohälsa, t ex ångestsyndrom eller depressioner som kan behandlas, dock fortfarande med utmattningen i åtanke.

Sista skedet i tillfrisknande är en nyorienteringsfas. Den innehåller att fortsätta livet ofta på ett nytt sätt. Centralt här är att cementera och utveckla de beteende- och livsstilsförändringar som varit hjälpsamma för återhämtningen. Kanske innebär den full återgång i arbete, men oftast då i kombination med nya färdigheter, värderingar och förhållningssätt som förhoppningsvis kan ge visst skydd mot framtida utmattning. En utmaning i detta skede är att våga återta livet fullt ut och samtidigt lyssna på kroppen och de egna behoven. Många upplever en längre tid efter ett utmattningssyndrom en ökad stresskänslighet samt att vissa symtom på stress kan dröja sig kvar.

Läs även om hur stressproblem behandlas för mer information.